• Debatt i Sydsvenskan: Bil är för de flesta inte lyx utan en förutsättning för frihet och flexibilitet i vardagslivet

    Artikeln är publicerad i Sydsvenskan den 12 augusti 2025, https://www.sydsvenskan.se/2025-08-12/bil-ar-for-de-flesta-inte-lyx-utan-en-forutsattning-for-frihet-och-flexibilitet-i-vardagslivet/

    Bakom visionen om 15-minutersstaden döljer sig en problematisk syn på både individens frihet och samhällets mångfald. Särskilt för barnfamiljer, för vilka bilen ofta är avgörande för att få vardagen att fungera, skriver ordföranden i KD Malmö.

    Sydsvenskan har i ett antal artiklar under sommaren belyst förhållandet mellan bilen och staden. I ett debattinlägg (Aktuella frågor 4/8) framhåller hållbarhetskonsulten Christopher Marton idén om 15-minutersstaden. Det är en idé eller vision som många stadsplanerare har anammat och som lär ha sitt ursprung från Carlos Moreno vid Sorbonneuniversitetet.

    Idén om 15-minutersstaden har för  många stadsbyggare blivit något av en drömvision för hållbar stadsplanering. Visionen är till synes oskyldig, rentav tilltalande: Att människor ska kunna bo, arbeta, handla, gå till skola, vård och ha rekreation inom 15 minuters gång eller cykeltur från hemmet.

    Men bakom denna vision döljer sig en problematisk syn på både individens frihet och samhällets mångfald. Särskilt för barnfamiljer, för vilka bilen ofta är avgörande för att få vardagen att fungera, blir detta stadsideal både orimligt och orättvist. Det fungerar möjligen teoretiskt vid skrivbordet, men inte för de flesta av verklighetens människor.

    Det moderna samhället bygger på valfrihet, rörlighet och specialisering. Det är inte en slump att människor väljer att bo på ett ställe, arbeta på ett annat och ha barnen i skola på ett tredje.

    Att allt detta plötsligt skulle kunna samlas i en stadsdelsbubbla är ett önsketänkande som förutsätter att alla har samma behov och livsstil. Det fungerar möjligen i teorin, men inte i verkligheten.

    Förespråkarna menar att 15-minutersstaden skapar trygghet, minskar utsläpp och ökar livskvaliteten. Men för vem? För den med ett distansjobb, ett barn i närmaste förskola och ett liv centrerat kring sitt kvarter, kanske. Men inte för familjen där båda föräldrarna jobbar inom yrken som inte råkar finnas i bostadsområdet. Inte för den som behöver bilen för att hinna hämta barn, storhandla eller ta sig till fritidsaktiviteter.

    Och definitivt inte för den som värdesätter möjligheten att själv välja var man bor och arbetar och till och med kunna välja en partner som har arbete utanför 15-minutersbubblan.

    Att ha bil är för de flesta inte lyx utan en förutsättning för frihet och flexibilitet i vardagslivet. För många barnfamiljer innebär bilen att man kan bo mer prisvärt, få ihop jobb och familjeliv, och ha tillgång till service som inte alltid finns runt hörnet. I glesbygd är den ett måste. I storstaden är den en livlina när kollektivtrafiken inte räcker till, särskilt för den som inte jobbar kontorstider eller måste skjutsa flera barn till olika håll.

    I praktiken riskerar 15-minutersstaden att skapa en ny form av stadssegregering. De som har råd bor i de välinvesterade, servicekompletta områdena. Andra hänvisas till stadsdelar där ”allt finns” – förutom kvalificerade jobb eller bra skolor. Det målas upp som hållbarhet, men det är snarare en form av social kontroll där människors liv organiseras utifrån stadsplaneringens logik snarare än människors faktiska behov.

    Dessutom är det svårt att inte se de totalitära undertonerna i idén. Historiskt har samhällen där staten bestämmer var folk ska bo och arbeta inte varit kända för sin frihet.

    I sin iver att skapa visionen av det nära och hållbara riskerar stadsplanerare att glömma bort det allra viktigaste, de vanliga människorna. Där finns inte utrymme för att människor är olika, har olika drömmar, yrken, behov och rörelsemönster. Ett samhälle som fungerar bygger inte murar runt stadsdelar, det bygger broar mellan dem.

    I stället för att sträva efter att kapsla in människors liv inom gångavstånd, borde vi utveckla infrastrukturen så att det blir lätt, snabbt och miljövänligt att ta sig mellan platser. Låt människor arbeta där de får bäst chans, bo där det passar deras livssituation, och röra sig fritt däremellan, oavsett om färdsättet är bil, cykel, tåg eller buss. Det är inte bilen i sig som är problemet, utan hur samhället organiseras omkring den. 15-minutersstaden må vara en vision för framtiden, men det är en framtid där friheten krymper och vardagens komplexitet glöms bort. Låt oss inte romantisera en idé som riskerar att bli lika begränsande som den i förstone ser lockande ut på papperet.

    Bygg inte bort möjligheten att använda bilen i våra storstäder, för barnfamiljerna, för handikappade, för äldre, för alla verklighetens människor som inte har ett inrutat liv som alltid passar för kollektivtrafiken. Bilen ger möjlighet till frihet för många grupper, på ett sätt som inget alternativ ger. Kristdemokraterna har partifullmäktigebeslut på att vara det mest bilvänliga partiet. Det är inte för bilen i sig, utan för de frihetsmöjligheter som bilen ger nutidsmänniskan.

     

    Henrik Reimer, ordförande KD Malmö

Mer från kategorin Debatt